Spänning som engagerar
För en eller ett par veckor sedan bloggade jag om en av Anders de la Mottes böcker, och skrev då att jag väntade på hans senaste; Slutet på sommaren. Nu har jag läst den, och jag blev inte besviken.
Den här boken utspelar sig, liksom så många andra böcker nuförtiden, i nutid (2003) och dåtid (1983). Det är inte alltid jag tycker att det är ett effektivt grepp, men här är det en förutsättning för hela berättelsen.
1983 försvinner Billy, snart fem år. Hela bygden letar efter honom, men han är spårlöst försvunnen. Ryktet går på den skånska landsbygden om vem som är den skyldige, men ingen fälls för brottet, och Billy hittas aldrig. Hans familj mår dåligt av ovissheten, och ingenting blir sig någonsin likt för någon av familjemedlemmarna.
Tjugo år senare leder Billys storasyster en terapigrupp om sorg, då en av deltagarna berättar om sin vän som försvunnit för många år sedan. Veronica känner väl igen detaljerna, men vem är mannen som berättar om Billys försvinnande? Veronica känner att hon måste få veta mer, och återvänder till den hembygd hon försökt fjärma sig ifrån. Där möter hon de familjemedlemmar som finns kvar i livet, men också gamla vänner och grannar. Reaktionerna på hennes återkomst skiftar, och när hon börjar höra sig för kring Billys försvinnande blir stämningen obehaglig. Vad hände egentligen den där sommaren för tjugo år sedan?
Jag tyckte mycket om den här boken. Jag vet inte om man ska kalla den deckare, spänningsroman eller något annat. Ett familjedrama, kanske? Hur som helst är den läsvärd, och definitivt inte förutsägbar, och man engagerar sig verkligen i storyn.
Min enda invändning är mot prologen i början. Jag tyckte den ledde läsaren lite på villospår. När jag nu läser om den inser jag att det är en tolkningsfråga, så, tja, det kansek är okej ändå.
