Sentimentalt och osentimentalt på en gång i liten fin berättelse
Den röda adressboken av Sofia Lundberg kom tydligen ut redan 2015, men då missade jag i alla fall den. Nu lockade den mig. Och jag säger med en gång att den är ganska sorglig och lite sentimental, men på ett sätt som jag gillar.
Doris är nästan hundra år. Hon har haft samma adressbok sedan hon var liten. Där finns namnen på viktiga personer i hennes liv. Vartefter har de flesta av dem blivit överstrukna med kommentaren DÖD intill. Man har inte många vänner kvar när man är så gammal. Och Doris har egentligen varit ganska ensam under livet, som tagit henne till såväl Paris som New York. Hon har jobbat som piga, som mannekäng, och mycket annat. Hon har varit rik och fattig. Hon har upplevt det mesta. Men den stora kärleken Allan skilde kriget från Doris, och de träffades inte igen.
Den enda Doris har kvar är systerdotterdottern Jenny, men hon bor med sin familj i San Francisco. Doris är inte rädd för teknik, så de skypar med varandra. Men när Doris blir dålig på riktigt räcker det inte. Jenny måste finnas där för den viktigaste personen i sitt liv. Hon tar med sig yngsta barnet och flyger till Sverige. Väl där nystar hon upp händelser i Doris långa liv, och inser att det finns en sak kvar att göra för Doris - ta reda på om Allan fortfarande lever. Och slutet på den här berättelsen blir ganska snyftigt, men på något sätt hade det inte kunnat sluta annorlunda.
Jag tycker om den här boken. Den är gripande och trots det jag skrev ovan samtidigt osentimental. Doris har upplevt mycket i sitt liv, och vi får ta del av det jobbiga såväl som det fina.
