karinboktok.blogg.se

För ett par år sedan läste jag boken Drottningar och pretendenter av litteraturforskaren Carina Burman. Den handlade om guldålderns deckarförfattarinnor, det vill säga Agatha Christie, Maria Lang, Dorothy Sayers och andra från samma tid. Eftersom jag är riktigt Christie-nörd, och också tycker mycket om Maria Lang hade jag stor behållning av den boken.

 

Nu har Burman använt sina kunskaper för att skriva en pusseldeckare i femtiotalstappning, Döden tar semester. Både miljö, kläder och språk doftar femtiotal, och det är riktigt roligt. Huvudperson är deckarrecensenten Florence (Florrie) Granat. När hon kollapsar på tidningsredaktionen beordras hon vila söderut någonstans, och hoppar på en bussresa till Rom. Det tar tid, med åtskilliga övernattningar på vägen, den första på hotell i Helsingborg. Övriga resenärer är bland annat fyra söta konditoriservitriser från Värnamo, en vresig läkare, ett äldre kulturintresserat par och en historieadjunkt som Florrie kommer bra överens med. Men  resenärerna har inte ens hunnit fram till Rom innan ett dödsfall sker. Med tanke på Florries bakgrund som deckarrecensent kan hon inte låta bli att forska i vem som kan vara skyldig till det mystiska dödsfallet. God hjälp får hon bland annat av adjunkten.

 

Det här är en underhållande bok. Den utspelar sig 1956, och då tror jag inte att varken chips eller pizza hade kommit till Sverige. Florries beskriving av pizza som "de tunna italienska ugnspannkakor som kallas pizza" med "ett tjockt lager ost och tomatsås och var förundransvärt mättande" får en att dra på munnen. Är man lite hemma på de författare Burman skrev om i förra boken upptäcker man också en hel del blinkningar till dåtidens deckare. Och jag tror glädjande nog att det kan komma en fortsättning - slutet antyder liksom detta.

 

Jag har egentligen bara en invändning, och den är inte jättestor. Men jag tror inte Burman är så hemma i hästvärlden.På ett ställe diskuterar två personer hästar och "svängde sig med kardan, ganascher och hjälper...". Jag tvivlar på att det var kardan de diskuterade, eftersom det har med kraftöverföring att göra, till exempel en kardanaxel. Jag gissar att Burman egentligen ville skriva "kandar" som är ett slags bett som används framför allt vid dressyrridning. 

 

Men det är alltså bara en randanmärkning, som i och för sig kanske borde upptäckts av en uppmärksam redaktör.